<3

---

Det första jag såg när jag vaknade upp, var Niall. Han sov i fotöljen som var brevid mej. Han vilade sitt huvud på min säng och han hade min hand i hans hand. Han suckade sömingt, jag tog min lediga hand och strök honom försiktigt över kinden. Han rörde sej lite men sedan la han han huvudet åt andra sidan och fortsatte sova vidare. Jag kunde inte låta bli att le. Han var så fin.

Det var fint väder ute. En sån där solig dag som det kan vara i februari. Klockan kanske var runt ett på dagen.

Jag lät min hand falla längst hans rygg, när jag helt plötsligt kände ett kraftigt magont. Jag knep i hopp ögonen och drog bort min hand från Nialls. Jag nöp täcket med mina händer och försökte andas djupt för att inte väcka honom. Det var säkert inget farligt, men jag ville inte oroa honom i onödan. Fast därremot kunde jag inte sluta tänka på att det kanske är fel på barnet. Jag skakade bort tankarna och efter ett tag släppte det onda. 

Jag slappnade av genom att lägga mej till rätta i sängen igen. Jag vred huvudet på Niall och studerade honom igen. Han hade vidöppen mun och det rann dreggel vid hand mungipa. Jag skrattade till och jag märkte inte att jag hade skrattade lite för högt, förrens han började röra på sej. Han satte sina händer på sängen och med hjälp av dom tryckte han upp sej. Han såg trött ut och när han såg mej sprack han upp i ett leende. 

"Baby" Tjöt han glatt och nästan kastade sej över mej. 

"Hello to you too" Skrattade jag lätt och omfamnade honom. 

Han kramade om mej hårt och jag borrade in mitt huvud i hans nacke. Vi släppte varandra och log mot varandra innan han pussade mej lätt på munnen. 

"How are you? Are you okey? Are you in pain? I mean should I get a nurse?" Frågade han stressat och jag skrattade bara. 

"I'm fine I guess" Sa jag och la min hand på hans kind. 

"No you're not..." Mummlade han och jag kollade konstigt på honom. "Jenny... You collapsed this night and you say you're fine?" Sa han oroligt med en ton som om det vore en fråga. 

"Niall, I'm okey, promise" Sa jag och strök min hand längst hans kind medans jag log. "How's Zayn? Anything new" Frågde jag och började fläta mitt hår. 

"He's out of surgery... Me and and the boys and Sandra went to see him, but he's not awake yet. The doctors said he'll probably wake up today or tomorrow" Sa han och jag log samtidigt som en tyngd lyftes från mina axlar. 

"That's good news" Sa jag glatt. "I wanna see him and the rest of the gang" Sa jag och precis när jag var på väg 

att ställa mej upp puttade han ner mej lätt i sängen igen.

"Niall" Sa jag irreterad när jag föll mot sängen. 

"I don't want you to go anywhere without a nurse telling you that it's okey" Sa han beskyddande och satte sej brevid mej. 

Efter små bråkat om vad som jag fick och inte fick göra och jag himmlat med ögonen många gånger mot honom vann han och tillslut kom det en sjuksköterska in till oss. 

Så fort hon kom, skapades det en klump i min mage. Min andning blev tyngre och jag kände mej svim färdig. Bebis tankarna kom upp i mitt huvud igen och jag troode jag skulle dö. Jag blev så nervös att svetten började diskret rinna ner min panna och jag kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken. 

Eftersom Niall inte visste om att jag var gravid, ville jag inte ta några chanser genom att ha honom i rummet, så jag sa att jag ville ha något att dricka, så han gick till caffeterian. 

"Sooooooo Jenny" Sa hon extremt långsamt medans hon ställde sej framför min säng. 

"Yes" Sa jag kort och min röst var en aning skakig. 

"I have some questions for you, and you have to answer them correct" Sa hon alvarligt och jag nickade långsamt. 

"When was the least time you ate?" Sa hon och kollade ner i sin journal. 

"Yesterday" Sa jag kort. 

"When?" Sa hon och skrev ner något på sina papper. 

"Yester day, around lunch" Sa jag och hon tittade på mej med rynkande panna. 

"And what did you eat" Sa hon och jag suckade. 

"Some sallad" Sa jag och kollade ner i marken. 

"And before that" Frågade hon och jag kollade sakta upp på henne. 

"Dinner, the night before" Sa jag och hon skakade på huvudet innan hon skrev massa saker. 

Det visade sej att jag hade närings brist. Och att barnet inte alls måde bra av det, inte jag heller för den delen. Det var därför som jag hade svimmat och även fått kramper både idag och igår. Det var det sättet som kroppen sa ifrån. Men det var inte allt som var fel. När dom tagit alla tester på mej visade det sej att jag hade en genetisk blod sjukdom.

"Like.. what does that mean?" Sa jag oroligt och hon hoppade närmre mej.

"The doctor will be here soon to tell you all about it. But Jenny... Having this baby is dangerous for you, having this baby can get you killed" Sa hon och mitt hjärta hoppade över ett slag.  

"Oh god" Mummlade jag och hon reste sej upp. 

"I'm gonna get Dr. Cape, and she'll tell you so mutch more than I can" Sa hon och jag nickade långsamt. 

Hon försvann ut genom dörren och mina tårar började rinna. Varför skulle det här hända mej?! Vad har jag gjort världen? Tänkte jag och blinkade bort en tår. Hundratals tankar började spinna runt i min hjärna medans mina tårar rann. Vad ska Niall säga? Han vet inte ens om att jag är gravid, och nu kan jag dö. Vad ska alla andra säga? Vad ska jag göra? 

Dörren öppnades och jag samlade mej så gott som det gick. 

"Hello Jenny, I'm Dr. Cape" Sa hon och skakade min hand. 

"Hi" Sa jag tyst. 

Hon satte sej på fotöljen och berättade allt. Vad mina alternativ är, Vad som kan hända, hur min kropp fungerar. 

Genom att vara gravid har jag lättare att få en blod propp som kan sätta sej i tex hjärtat. En blodpropp är när blodet stelanar inuti kroppen och det är väldigt farligt.

Jag försökte visa mej stark, men det gick åt skogen. Inte för att jag trodde att hon skulle förvänta mej att jag bara skulle sitta där. Jag är ju bara 16 år. Tårarna rann och jag hyperventilerade som aldrig förr. 

Hon lungnade ner mej lite och nu hyperventilerade jag bara lite lätt. Dörren öppnades och Nialls blonda hår syntes. Han kollade upp och när han såg att vi hade besök harklade han se och ställde drickorna på bordet. 

"Hi I'm Niall" Sa han och skakade hand med Dr. Cape. 

"Hi Niall, I'm Dr. Cape" Sa hon med ett leende. "So are you the father" Frågade hon och Niall brast ut i skratt medans jag fick en klump i magen. 

"Haha father? No I'm her boyfreind! Do I look that old" Skrattade han och Dr. Cape fick ett förvånat uttryck i ansiktet. 

"Ehm no... I meant father of the baby" Sa hon och hennes blick skifftades mellan mej och Niall. 

"What baby" Sa han förvirrat och rynkade pannan. 

Varken jag eller Dr. Cape sa någonting och han fortsatte att rynka pannan. Jag studerade honom och någoning ändrades tillslut i hans ansikte. Han såg inte förvirrad ut längre, hans rynka i pannan försvann och när han kollade in i mina ögon, skakade han lätt på huvudet. Jag kollade ner på min mage och sedan in i hans vackra helt underbara blåa ögon. Man såg besvikelsen i hans ögon och dom vigdades lite. Han gick närmre mej och jag kollade ner på mina händer.

"When did you find out" Frågade han och man hörde att han var upprörd. 

"Niall I... ehm..." Stammade jag och han fnös lätt. 

"When did you find out" Frågade han igen med en gnutta panik i rösten, jag kollade upp på honom och han stod med armarna i kors.

"When we were in Sweden" Mummlade jag och han skakade på huvudet. "Niall I'm sorry, I was gonna-" Började jag men han avbröt mej. 

"No" Sa han och gick mot dörren. 

"NIALL WAIT" Skrek jag och det sved bakom ögonlocken. 

"No.. I can't believe you" Sa han besviket och slängde dörren efter sej. 

Jag kollade på Dr. Cape som stod där obekvämt med ett förvånat uttryck. Jag gömde ansiktet i mina händer och tårarna rann mer än vad dom gjorde innan. Fan! Allt det här är mitt fel och nu har jag ingen...Tänkte jag och slängde mej på sängen. 

 

När Liam först väckte mej var jag alldeles lullig, men så fort jag fick syn på doktorn som stod framför oss, fick jag ett ryck och blev hur vaken som helst.

"Hello I'm Dr. Collins" Sa han och sträckte fram handen mot mej.

"I'm Sandra" Sa jag och tog tag i hans hand.

Han tog ett djupt andetag och det kändes som allt hände i slowmotion. Jag kände Liams blick på mej så jag vred huvudet mot honom. Han log svagt mot mej och sedan kände jag hur hans hand tog tag i min. Jag tittade på min hand och sen på Liam. Jag log snett tillbaka och grep ett fast tag om hans hand. Dr. Collins Började äntligen prata engelska. För jag fattade nada när han babblade om massa medecin saker.

"But really what you need to know, is that he's out of surgery and he'll probably wake up soon. And that the surgery went really well." Sa han med ett leende och jag kände hur massa tyngd lyftes från mina axlar. 

Jag sprack upp i ett leende samtidigt som jag ställde mej upp och omfamnade Dr. Collins. Han srattade lätt och jag antog att han blev lite förvånad. Men till sist la han sina armar runt mej och klappade mej lätt på ryggen. Allt bara släppte. Min Zayn skulle klara sej. Jag skulle få se honom igen. Jag skulle få hålla om honom, pussa på honom, prata med honom, höra honom sjunga. Jag skulle tilloch med få vänta på honom varje gång vi ska ut för att han är så långsam.

Jag vände mej om mot Liam, Harry och Louis och alla tre hade tårar i ögonen. Alla utbytte blickar med varnadra och Liam sträckte ut sina armar mot oss. Vi log och sedan omfamnade vi varandra. 

"So when can we see him" Frågade Harry med ett leende när vi släppt varandra.

"Now. But he's not awake yet" Svarade han och jag kollade glatt på killarna.

Fast Harry såg lite nere ut.

"I'll go and tel Niall the great news! And see how Jenny is doing" Sa han först glatt men sedan lite lesnare. 

Juste fan. Jenny, jag hade blivit så glad att jag glömt bort att hon också svimmat. 

"I'll come with you" Sa Louis och små sprang till Harry.

Dom vände sej om mot mej och Harry log snett mot mej. Det såg ut som om han ville att jag skulle följa med. Men allt jag ville just nu var att träffa min underbara Zayn.

"You two go and we'll come in a bit" Sa Louis och Harry kollade på oss med ett leende. .

"Okey, Say hi to Niall for me. And ofcourse To Jenny if she's awake" Sa Liam och Louis nickade innan dom gick.

Lite skuldkänslor fick jag över att jag inte följde med. Men Jenny hade faktiskt 'bara' svimmat, Zayn var ju nära på att dö. Tänkte jag, men fick faktiskt ännu mer skuldänslor för att ha gämfört dom.

Liam tog mej tillbaka till verkligheten när han harklade sej.

"Shall we go" Sa han med ett leende.

Jag nickade långsamt och vi började sedan gå.

---

Längesedan? aaa en aning :) Men är har nii ett kapitel, får se när nästa kommer :) Morsen ha det bra!