<3

    

Mitt hjärta gick i bitar. Jag lovar att Harry tillochmed kunde höra det krossas när vi satt där på bänken utanför sjukhuset. Min Jenny... Mitt allt. Jag vet inte riktigt varför jag blev så ledsen egentligen, det finns ju ingen chans att hon behåller barnet. Inte om jag får ha något att säga om saken.

Jag visste att Harry ljög när han sa att det inte var nått mer. Men jag förväntade mej inte nått sånt här. 

Nervöst gick jag genom korridoren och mina andetag var långsamma. Jag såg patienter, familjemedlemmar, kirurger, sjukstystrar. Dom gick, skrattade, pratade. Men jag hörde inget. Jag kunde inte tänka ritkigt. Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga till henne. Bara att hon inte skulle föda barnet. That's it. Jag var så arg, men även rädd och ledsen.

Med blicken i marken öppnade jag dörren.

"Ni..all" Hörde jag hennes ljuva stämma.

Jag kollade upp och mötte hennes varma men snea leende. Jag drog undan blicken. Jag kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken men jag ville inte gråta. Jag ville visa mej stark. Hon behövde någon som var stark åt henne.

Hon hade fortfarnade slangar i armen som var kopplad till en maskin. Hon hade håret i en knut och man såg hur trött hon var. Och inte trött trött, utan trött som i trött i kroppen, hon var svag...  

Hon satt upp och när jag började gå fram till henne flyttade hon på benen så jag kunde sätta mej ner. Jag satte mej på kanten av hennes säng och hon tittade på mej. Länge. Jag tittade ännu en gång ner och en tår föll ner på mitt lår. Hon la sina fingrar under min haka och lyfte upp mitt huvud.

"He told you.. Didn't he?" Sa hon ledsamt och jag nickade sakta på huvudet.

Det rann flera tårar ner från min kinder och hon torkade bort en. Fan, jag skulle ju inte gråta.

"Are you mad" Frågade hon försiktigt och hon hade en blick, som jag inte kunde tyda.

"No" Sa jag men ändrade mej snabbt. "Yes" Sa jag lite halvt argtt. "Ofcourse I'm mad" Fortsatte jag.

Jag ställde mej upp och drog bort tårarna. Jenny kollade ledsamt på mej och jag blev bara argare av det. Hon ska inte titta medlidande på mej. Hon borde titta på sej själv och känna medlidnande.

 "But I'm not mad at you. I'm mad at myself" Sa jag frustrerat. "Mad at this. This whole situation" Jag började gå fram och tillbaka jag kände hur jag var nära till att verkligen, verkligen bryta ihopp.

Jenny sträckte ut armen mot mej.

"Niall you haven't done anything, so why would you be mad at yourself?" Sa hon lungt och jag kollade på hennes utsträckta arm.

"I'm mad for not supporting you. For not beeing understanding. I'm mad for storming out earlier. And I'm mad for not using protection." Sa jag argt och för varje ord jag sa, gjorde det bara mer verkliget.

"It's not you fault. It's no ones fault" Sa hon med ett varmt leende. Hennes omtanke och snällhet var förbluffande.

"I'm also sorry..." Sa jag och Jenny ryckte till.

"Why are you sorry Niall?" Sa hon misstänksamt.

"For what I'm about to say" Sa jag sakta och Jenny kollade på mej med stora ögon och hon skakade lite på huvudet. Som om hon inte ville att jag skulle säga något. Men jag skulle inte vara tyst. Hon måste veta.. och jag måste veta. Jag måste veta att hon inte tänker föda det här barnet. "You can't have this baby!" Sa jag snabbt och hon suckade innan hon tittade upp på mej.

"Niall.. I" Började hon men avbröt sej själv och jag tog min chans.

"Jenny I don't want you to have this baby! You can't have this baby" Sa jag frustrerat och Jenny kollade argt på mej.

"It's not you place to be!!" Sa hon argt. Det var inte förrens nu som hon började visa lite känslor.

"Oh really" Fräste jag. "It's not my place to be but I'm the father?!" Fortsatte jag irreterat.

"Niall you can't tell me what to do" Hon höjde rösten lite samtidigt som hon ställde sej upp.

"JENNY. HAVING THIS BABY CAN GET YOU KILLED!" Skrek jag och hon ryggade tillbaka innan hon tog ett steg fram.

"YOU DON'T THINK I KNOW THAT?" Skrek hon tillbaka.

"Then why do you want it?" Sa jag lite lugnare.

Hon tog ett steg emot mej och lkollade djupt in i mina ögon.

"Because I love her.. Or him" Sa hon ganska tyst och jag himlade lätt med ögonen.

"Why do you roll your eyes at me Niall? I hate it when you do that!"

"BECAUSE!" Skrek jag och hon tittade förvånat på mej. "Don't you understand?" Frågade jag som om det vore uppenbart. Varför förstod hon bara inte?

"Understand what?" Sa hon desperat.

"That if I lose you, I will never get over you. That I would cry my eyes out every singel day if you died. And that a life with out you, is not a life" Sa jag tyst. " I love you so so mutch Jenny. I Love you so mutch it hurts and right now I kind of hate that I love you so mutch. Fortsatte jag och tårarna vill tänga sej fram men jag höll tillbaka dom.

Hon gick fram till mej och klappade mej på kinden.

"I love you too But I'm having this baby Niall.." Hon log varmt och gulligt. "Now it's up to you.. if you're in or not" Sa hon hoppfullt och jag fnös lätt.

"I'm not just gonna stand by and watch it slowly kill you Jenny!" Sa jag bestämmt och började gå mot dörren. Det där var hårt. Jag vet och jag ångrade mej så fort orden hade lämnat min mun. Det klart att jag ville stötta henne men allt var bara fel just nu.

Jag hörde rörelse bakom mej och när jag vände mej om mötte jag hennes sorgsna ögon.

"It's not an IT Niall! It's a she or a he... It's a mini you or a mini me" Sa hon hackigt med gråt i halsen. "It's a baby" Fortsatte hon och allt blev tyst. Maskinerna, hon, jag. Allt. Det var bara tysnad. 

"Jenny..." Mummlade jag medans jag gick för att sätta mej ner på sjukhus sängen.

Det var inte förrens jag hörde mina höga snyftningar som jag märkte att jag grät. Jenny satte sej brevid mej och jag mötte hennes blick. Hon grät inte. Men det gjorde jag, helt hysteriskt. Jag ville bara försvinna. Hon öppnade sin famn och jag lutade mitt huvud mot hennes bröst. Hur kommer det sej att det är hon som är stark och inte jag?

"I'm having this baby" Upprepade hon och jag sträckte på mej för att titta henne djupt i ögonen.

"No" Sa jag och hon var nära till att börja gråta. "We're.. having this baby" Rättade jag  och tog tag i hennes hand.

Hon log ett sånt varmt och äkta leende att jag själv började le. Men det gick snabbt över för mej. Jag tittade in i hennes ögon och jag tror hon förstod hur rädd jag var.

"I just don't wanna lose you" Snyftade jag lätt och hon strök mej över håret.

"I know. I know..But you won't. I can feel it... We are gonna be a familly" Sa hon jag kollade upp på henne.

Det var konstigt hur stark hon var. Hur orädd och positiv hon var.

---

Så där :) vad tycks? Vad tror ni händer? Vad vill ni ska hända? Jag har redan en plan, men skulle vara kul att veta hur ni vill att den ska sluta. Eftersom nästa kapitel kommer vara den sista... Kommer någon gång haha, kika inte lite då och då som sagt :) Ska dock försöka lägga upp det nu i veckan någon gång så ni kan få ett avslut för guds skull :)

Hoppas ni har det bra :D <3