<3

Där satt hon. Vackrare än någonsin. Det blev som om jag blev stum på något sätt. Det var skönt att höra hennes röst igen, även fast att det gjorde lika ont som det var en lättnad.

---

Harrys perspektiv:
"Hello" Sa jag och log in mot kameran.
Det blev tyst ett tag, och jag tror att hon väntade på att jag skulle börja snacka. Eftersom det var jag som hade gjort bort mej. Precis när jag öppnade munnen började hon prata.
"So, I got your message" Sa hon och svalde hårt.
"Yeah, You didn't answer when I called you. And I wanted to tell you how sorry I was. How sorry I am" Sa jag och kliade mej i nacken.
"Sorry about that, I kind of didn't wanna talk too you" Sa hon och satte sina armbågar på bordet.
"I guess I can understand that! Well, I'm glad that you wanted too talk! It's nice to hear your voice" Sa jag och log snett.
"Yea, yours to! Last time I heard you, I could bearly hear what you said, cus you were so drunk" Sa hon och fick fram ett litet skratt.
"Haha, yeah sorry about that" Sa jag och skrattade jag med.
"It's okey! I forgive you" Sa hon och log det underbaraste leendet som fanns.
Jag nickade med ett leende på läpparna. Det var en enorm lättnad att hon förlät mej! Jag kunde inte låta bli at slute le. Hon var så så grymt fin i sin inbakade fläta och sin osminkade hy.  Jag var bara tvungen att säga det.
"God, I miss you so mutch" Sa jag och kollade desperat in i kameran.
"I miss you too" Sa hon och log lätt.
Det var för bra för att vara sant! Först förlåter hon mej och nu saknar hon mej. Allt kanske faktiskt löser sej nu. Tänkte jag medans jag hade ett fånigt leende på läpparna.
"So, are we back on track? Can I call you mine" Frågade jag och fortsatte att le.
"I'm sorry Harry! You know I cant" Sa hon och suckade.
"But.. Klara..." Började jag.
"Don't say it!" Sa hon och kollade först in i kameran och sen på bordet.
"Klara. I'm in love with you" Sa jag ärligt och min läpp darrade lite.
"Harry please... Don't make it harder then it already is" Sa hon och hennes ögon blev blanka.
"But I love you" Sa jag högt och tydligt.
Det var helt galet. Men det gjorde jag. Jag älskade henne. Och hon ville inte vara min. Hon måste tyckt att jag var galen. Men alla gånger vi pratat på skype, smsat på kik, träffats, våran dejt. Det hade räckt för mej att älska henne.
"Don't you love me" Sa jag försiktigt och väldigt tyst. Jag vågade inte möta kameran.
"Harry, you're a great guy! And you deserve so mutch more than me" Sa hon och log snett.
"Don't give me that shit" Sa jag och reste mej hastigt upp.
Jag började gå runt i rummet och Klara satt tyst på andra sidan datorn. Jag lungade ner mej och kollade in i kameran. Hon grät, men hon hördes inte. Tåranrna rann en efter en längst hennes kinder.
"Just admit it, you don't love me" Sa jag och skakde sakta på huvudet.
"Ofcours I love you" Sa hon och hon började gråta ännu mer.
"Then what's the problem" Halv skrek jag och ryckte på axlarna.
"Nothing, everything! It's sucks loving someone that you only get to see a couple of times a year" Halv skrek hon tillbaka och satte händerna för sitt ansikte.
"Klara.." Började jag igen.
"If you really love me, you should let me go" Sa hon och drog sina fingrar under sina ögon.
Jag tog upp blicken och kollade ledsamt upp på henne. En till tår föll ner längst hennes kind, men den var hon snabb att ta bort.
Jag antog att det var det jag skulle göra. Jag skulle släppa taget om henne, eftersom jag faktiskt älskade henne. Och jag ville göra det så lätt som möjligt för henne.
"Okey" Sa jag tyst och kollade ner igen på bordet.
"Thank you... I gotta go now. Good bye Harry" Sa hon och svalde hårt, antagligen för att svälja tårarna.
Jag han inte ens säga hejdå innan hon klickade bort mej. Let me go ekade i huvudet på mej och det gick inte att hålla inne tårarna. Jag är trots allt inte en robot. Jag slängde mej på sängen och borrade huvudet in i kudden. Och lät tårarna spruta.
Efter ett tag av gråtandet, kom jag på att jag inte hade duschat. Så jag gick in i badrummet och drog av mej kläderna.