<3

Kapitel 49

Tidigare(Zayns perspektiv)

Paul ringde lite senare och sa att bilarna var här och att vi skulle gå ut. Liam skulle dock gå ut och sen gå in igen eftersom han skulle möta Danielle, för att sedan kunna åka vidare.

Vi kom ut och jag möttes av en kall vind pust. Det var början av december och det var en stor skillnad på vädret här och i Florida. Jag ruskade lite och tog tag i Sandras hand. Vi sprang till bilarna och hann tyvärr inte stanna för att träffa några fans.

När vi kom hem skiljdes vi åt och alla gick hem till sej. Det första jag och Sandra gjorde, var att packa om alla kläder. Sen slängde vi oss utmattade på sängen för att ta en powernap innan vi skulle åka tillbaka til flygplatsen.

"I love you" Visakade jag i hennes öra och pussade henne på kinden.

"I love you too" Sa hon sömingt och la sej på mitt bröst.

---

Nialls perspektiv:

När vi kom hem från flygplatsen slängde jag mej bokstavligt talat på sängen och somna direkt. Men jag vaknade efter två timmar, för då jag blev hungrig. Jag gick igenom vardagsrummet för att komma in till köket. Tv:n var på och Jenny låg och sov med öppen mun. Jag skrattade lite för mej själv och gick vidare. Vi hade inte så mycket mat hemma, men det fanns glass i frysen.

Bara om några timmar så skulle Jenny möta Brians anskite igen. Efter flera veckor var det dags. Hon kan nog behöva så mycket sömn som möjligt. Hon måsta vara hur nervös som helst. Jag var tillochmed nervös. Både för hennes skull och min egen. Det var ganska tur att Louis räddade upp situationen tidigare idag. Även fast ursäkten inte var den bästa, så gick reportern vidare iallafall.

~~~~~~~~~~

Zayn och Sandra hade precis varit inne och sagt hejdå till oss. Dom skulle ta planet till bradford. Man kunde se redan nu att Sandra var nervös, hon stress skrattade hela tiden och pratade lite halvt knasigt, som om hon hade druckigt.

Jenny satt vid ett bord vid en spegel och sminkade sej. Jag log stort och ställde mej bakom henne.

"You look beautiful, but what have I told you about make-up? You don't need any" Sa jag och höjde på ögonbrynen in i spegeln.

"Haha! You're sweet, but I'm gonna wear it anyway" Sa hon när hon vände sej om.

Jag skakade på huvudet och gav henne en lätt kyss på munnen, innan jag satte mej på stolen mittemot. Jag tittade noga på henne och log som ett fån. Hon såg så vacker ut. Hennes hår föll perfekt och hennes ögon hade en glöd. Jag älskade hennes små miner hon gjorde ovetande och dom fick mej att skratta. Hon visste verkligen inte om att hon hade öppen mun när hon tog på sin mascara, eller att hon rynkade pannan när hon skulle fixa naglarna.

Min Jenny, som är så underbar och så oskyldig, förkänar inte det här. Hon förtjänade inte att bli attackerad och nästan våldtagen. Hon förtjänar inte att behöva se det där äcklet igen. Jag förstår inte hur Brian ens kunde tänka taken att skada henne, och mycket mindre hur han faktiskt gjorde det. Ilskan bubblade upp inom mej och jag fick kontrollera mej för att inte bli sur. Jag sträckte mej över bordet och tog en banan. Jag lungnade ner mej lite och fortsatte att iaktaa henne.

Min ficka började vibrera och jag ställde mej upp för att ta upp telefonen. Det var mamma som ringde och jag gick bort en bit innan jag svarade.

"Hi Mom" Sa jag glatt och började gå runt i cirklar.

"Hi sweetheart" Sa hon och jag visste att hon log.

"What's on your mind" Sa jag och satte mej mej på min säng.

Hon blev tyst ett tag och hon tog ett djupt andetag innan hon började prata.

"Your flight has been cancelled" Sa hon och mitt hjärta sjönk.

Vadå skulle jag inte få träffa min familj? Men jag har ju saknat dom, och sett framemot att träffa dom. Tänkte jag och jag sa inget.

"BUT" Sa hon högt och tydligt. "It can be solved" Sa hon och jag sprack upp i ett leende.

"How" Sa jag kort.

"I can fix your ticket so you can come home tonight insteed of tomorrow" Sa hon.

"But I'm suppose too support Jenny, when she has to go to court tonight" Sa jag och kliade mej i nacken.

"I know honey! But it's tonight or on friday! I'm sure if you tell Jenny the reason why, she'll understand you" Sa hon och jag visste att hon log sådär varmt som hon brukar göra.

"I don't know mom" Sa jag och ställde mej upp.

Mamma blev tyst och jag blev ensam med mina tankar. Skulle jag verkligen lämna Jenny själv i den här situationen? Jag vet ju att hon behöver mej just nu.. Men hon kanske förstår. Hon vet ju själv hur det är att sakna sin familj. Jag menar, jag skulle inte få mycket tid alls med dom om jag åkte på fredag. Dessutom så skulle jag få vara själv hemma, eftersom Jenny åker till sverige tidigt imorgon bitti. Försökte jag intala mej själv.

"I need to know" Sa hon otåligt.

"Okey... Rebook" Sa jag och tog ett djupt andetag.

"Okey, good! I'll call you when I know what time the plane leavs" Sa hon och skrattade lite lätt.

"Yea, bye" Sa jag och la på.

Jag gick in i köket med tunga steg. Hon hade precis sminkat klart sej och hon satt nu och studerade sej i spegeln. Hon var verkligen vacker. Hur ska jag säga det här? Hon kommer säkert bli jätte ledsen och att veta att det kommer vara jag som gör henne ledsen. Kändes inte alls bra.

"Jenny" Sa jag tystlåten och kollde in i spegeln.

Hon såg mej i spegeln och sprack upp i ett leende. Hon vände sej om fast hon satt fortfarande kvar på stolen.

"Yes Niall" Sa hon och skrattade till när hon sa mitt namn.

"My flight got cancelled, so it doesen't leave tomorrow night anymore" Sa jag och tittade ner i marken och sen upp på henne.

"Haha, then you'll have to come with me to sweden" Skrattade hon och ställde sej upp.

Hon gick emot mej och ställde sej framför mej. Hon kramde om mej och jag fick panik. Hon fattade inte att jag inte skulle kunna följa med henne, vilket gjorde det ännu svårare för mej att säga det.

Jag tog ett djupt andetag och bara sa det snabbt så att jag inte skulle tveka mera.

"No not really! My mom rebooked the flight, so it leavs tonight, I'll have to leave in about an hour" Sa jag och mötte försiktigt hennes blick.

"Are you serious" Sa hon besviket med en gnutta förvånig i rösten och backade bak ett steg.

"Yea I'm sorry" Sa jag och tittade desperat på henne.

"But... then you won't make it too court" Sa hon och skakade huvudet mot mej.

"I know! Like I said I'm sorry, but I miss my familly and I don't wanna wait untill friday" Sa jag för att hon skulle förstå.

"But what about me" Sa hon och jag såg att hon var nära på att gråta.

"Jenny, we see each other every single day! And I haven't met my familly in a really long time" Sa jag och kliade mej lätt på armen.

"This is diffrent and you know it! You promised me that you would always be here for me! And right now, I need you more then anything" Sa hon och en tår föll längst hennes söta ansikte.

"I know! But you know how it is when you're feeling homesick! And besdies how hard can it be beeing alone for a hour" Sa jag och det sista jag sa lät jag nog lite sur.

"You did not just say that" Sa hon med arg och sårad ton.

"I'm sorry and I hope you'll understand" Sa jag och gick närmre henne.

Även fast jag var lite sur över att hon inte ville förstå att jag också kan behöve lite tid. Så ville jag ändå inte vara osams. Hon backade bak några steg och jag fortsatte att gå närmre. Jag skulle precis svepa in henne i mina armar, men hon duckade och ställde sej bakom mej.

"You're not sorry, but I am! And no i don't understand how you can leave me like this! You know how afraid I am, you know that i have nightmares about him, you know that I need all the support I can get! You know all of that, and you're still going" Sa hon, nästan skrek hon för att tårarna sprutade så mycket.

Jag möttes henne blick och man såg direkt i hennes ögon att hon var sårad och förkrossad.

Jag skulle precis gå närmre henne igen gör att trösta henne, men hon sprang ut till hallen och smällde igen dörren.

Fan också. Men hon borde förstå att allt inte kan handla om henne hela tiden. Hon borde förstå att jag också vill träffa min familj och mina vänner. Tänkte jag och fick lite skuldkänslor av att jag hade tänkt så. Det klart att hon blir ledsen av att jag inte kommer att vara där, men nu är det försent att ändra sej... Var min andra tanke och jag suckade högt innan jag gick in i mitt rum.

Jag tog fram en väska och började packa kläder för fem dagar. Jag tog fram min röda t-shirt och vek ihop den. Jag slängde en blick på min mobil som låg på nattduksbordet och bakom den stod det en tavla. Det var en bild på mej och killarna och sen en bild på mej och Jenny. Hon red på min rygg och båda log stort in i kameran. Jag gick fram till bordet och tog upp bilden. Minnet spelades upp i mitt huvud och jag log.

"Niall, we're gonna fall" Skrek hon panikslaget.

"Don't worry, I won't drop you! Trust me" Skrattade jag och hon skrek samtidigt som hon skrattade hon med.

Rätt som det var ramlade föll jag framåt och hon hamnade över mej. Båda låg och skrattade på marken och Liam och Danielle stod brevid och pekade glatt på oss.

Minnet gjorde så att jag fick ännu mer ångest men som sagt, det gick inte att ångra sej nu.

Dörren öppnades och jag sprang dit med hopp att det var Jenny. Såklart hade jag inte den turen. Det var Harry som stod i hallen med ett snett leende på läpparna. Så jag antog att Jenny hade berättat allt för honom.

"Can I come in" Frågade han och innan jag sa: ja, drog han av sej sina skor.

Jag nickade tillslut och han gick efter mej in till mitt rum.

"Do you mind telling me why Jenny ran out crying" Sa han och slängde sej på sängen.

Jag berättade hela historian och han blev nog lite shockad.

"And you don't wanna go home on friday" Sa han och rynkade pannan.

"No. Do you think that I should wait untill friday" Sa jag och drog igen min drag kedja på väskan.

"Well, It's your choice.. But.. I don't know" Sa han osäkert och gav mej ett snett leende.

Jag nickade sakta och bar ut min väska i hallen. Hundratals tankar. Skulle jag åka? SKulle jag faktiskt lämna henne så här? Men jag drog på mej skorna och det gjorde Harry också.

Paul stod där nere med bilen och Harry följde med mej ner. Jag ville egentligen säga hejdå till Jenny, men det fanns ingen tid och jag var faktiskt lite pissed off för att hon hade reagerat sådär.

Jag la in väska i bakluckan och kramade om Harry.

"Bye buddy" Sa han och vi gick ut ur kramen.

"Bye, see you on monday" Sa jag och klev in i bilen.

Jag tittade runt lite efter Jenny, men jag såg ingen. Det var kallt ute, början av december så jag hoppades inte att hon satt ute och frös. Men jag skulle defenetivt ringa henne senare, tänkte jag och lutade mej mot fönstret.

Sandras perspektiv:

Jag sov hela flygresan. Vilket var tur, för annars hade jag bitit sönder mina naglar eftersom jag var så nervös. Såklart hade Zayn tagit säkert tjugo väldigt osmickrande bilder på mej. Glasögonen på, håret ruffsigt, öppen mun, nacken hängde typ lös och dubbelhakan syntes.

När vi klev ut ur planet och hade kommit igenom alla kontroller, hämtade vi våra väskor.

När taxin kom la vi in våra väskor i bagage luckan och hoppade in i bilen. Båda satte sej bak i bilen och jag lutade mej bekvämt mot hans kropp. Zayn drog upp sin mobil och visade upp den för mej.

"This girl is amazing AND beautiful" Skrattade han ironiskt och klickade upp en bild på mej när jag låg och sov.

"I know you find me attractive" Skrattade jag och slog till honom på bröstet.

"I do, but not from that angle" Skrattade han och pekade på mitt huvud.

"Ey! In a relationship you are suppose too love the other person for their inside not outside" Sa jag och rätade på mej upp och låssades att vara sur.

"I'm just joking with you" Sa han och drog mej närmre honom.

"Oh, I know! But that's not gonna stop me from taking pictures of you naked as revange" Sa jag och log busigt mot honom.

"Not cool" Sa han och jag skrattade ett litet häxe skratt.

För några minuter glömde jag bort att jag skulle träffa hans familj och jag glömde bort den nervösa känlsan jag hade. Men när tysnade kom, kom även den nervösa känslan tillbaka. Man kan defenetivt se om jag är nervös. För det första brukar jag andas rätt så häftigt och bita på mina naglar. Så jag tror nog att Zayn fattade att jag var det.

"Don't be nervous my love" Sa han lungt och drog bort mitt finger från min mun.

"I'm not nervous" Sa jag och drog tillbaka mitt finger för att bita på den.

"Yes you are, but you don't have too be" Skrattade han och drog bort mitt finger igen.

"Okey I'm nervous" Sa jag desperat och kollade upp på honom.

"I know" Skrattade han och pussade mej på håret.

"What if they don't like me" Sa jag och gav honom en ledsen blick.

"They will! I promise you" Sa han lungt och gav mej det där leendet som gör mej svag.

Jag nickade och lutade mot honom igen.

Efter ungefär tjugo minuter svängde taxin av motorvägen och började köra på en helt okänd väg. Efter ytterligare några minuter körde den upp på en uppfart. Zayn gick ut ur bilen och öppnade min bil dörr. Vi tog ut våra väskor och Zayn tog min hand och vi gick in i huset.

"I'm hoooome" Skrek Zayn och jag kollade nervöst på honom.

Jag hörde fotsteg och ner för trappan kom en liten tjej springande och efter henne kom en annan lite äldre tjej . Zayn släppte min hand och gick ner på huk. Den minsta slängde sej i hans famn och han kramade om henne hårt, även den lite äldre tjejen slängde sej i hans famn.

"Finally you're home" Sa den ena och backade bak ett steg.

"We missed you" Sa den andra och fortsatte att krama om honom.

Jag stod där brevid och såg lite besvärlig och awkward ut. Men jag kunde inte låta bli och le när jag såg Zayns leende han hade på läpparna. Det var stort och hans ögon glittrade av att han var så glad. Han behövde det här. Vi hade varit borta så länge så hans leende gick liksom inte att göra större. Jag förstår hans känsla, och jag blev lite tårögd när jag tänkte på att jag skulle få träffa min familj och mina vänner snart.

Dom minsta tjejen kollade nyfiket på mej och hennes ögon var lika stora som två t-fat. Den lite äldre tjejen slog till den minsta lite lätt och viskade något till hennes. Zayn ställde sej upp och tog tag i min hand.

"Waliyha, Safaa. This is Sandra, my girlfriend" Sa han och kollade först på dom och sen på mej.

"Hi Sandra, I'm Waliyha" Sa Waliyha och vinkade gulligt mot mej.

"And I'm Safaa! You're pretty" Sa Safaa och log blygt mot mej.

"Hi girls" Sa jag och log stort. "And thank you, you're pretty too.. Both of you" Sa jag och Waliyha och Safaa kollade generat ner i marken.

Snart kom även en kvinna i 40-årsåldern och en tonårstjej in i hallen. Jag antog att det var hans mamma och hans stora syster. Hans mamma bokstavligt talat slängde sej i Zayns famn och hon grät även lite. Zayn kramade om henne hårt och hon pussade honom på kinderna ett antal gånger. Medans dom stod och kramades gick tonårs tjejen fram till mej.

"I'm Doniya, Zayns older sister" Sa hon med ett leende när hon sträckte fram handen.

"Sandra! Nice too meet you" Sa jag med ett leende och skakade lätt hennes hand.

Sen bytte dom plats och hans mamma kom fram till mej.

"Hi honey! Sorry for the tears" Skrattade hon lätt samtidigt som hon drog sitt finger under sitt öga.

"Oh don't worry about it! I'm sure you guys have missed him alot" Sa jag och tog upp ett papper som jag hade i min väska av någon andledning.

"Oh thank you" Sa hon och tog pappret. "I'm Patricia! And if you didn't figured it out. I'm his mom" Sa hon och öppnade sina armar.

Jag gick in i kramen och hon snyftade till i min famn. Doniya gick fram till oss och drog bort sin mamma.

"Haha mom come on" Skrattade hon och hennes mamma log mot mej.

"Zayn! Show Sandra your room" Sa hans mamma till Zayn och pekade på nerevåningen och sen på våra väskor.

Han nickade och vände sej om för att ta väskorna.

"Me and Doniya will do some grocery shopping" Sa Patricia och dom tog på sej en jacka. "Is it okey if the girls stay with you" Frågade Patricia en sista gång när hon stod i dörr öppningen.

Båda nickade och dom gick ut ur huset.

"I don't need anyone baby sitting me" Skrek Waliyha från vardagsrummet.

Zayn skrattade och vi gick ner till hans rum med våra väskor. Vi ställde dom på golvet och jag slängde mej på sängen.

Jag andades ut och tog ett djupt andtag in samtidigt som jag blundade. När jag öppnade ögonen låg Zayn brevid mej och jag vände mitt ansikte mot honom.

"That wasen't to bad" Sa han och jag brast ut i skratt.

Jag garvade och garvade och Zayn kollade bara konstigt på mej. Jag hade ingen aning om varför jag skrattade, men antagligen för att min nervös känsla gick ut ur kroppen eller nått.

"Stop laughing" Sa han oseriöst och la sej över mej.

Jag fortsatte såklart att skratta och han höll för min mun med hans hand. Jag slutade att skratta och han tog bort sin hand för att kunna ge mej en kyss. Hans huvud kom närmre mitt och våra läppar möttes i en perfekt kyss. Men den varade inte länge för att när jag tittade åt höger stod Saffa där med ett leende på läpparna.

"Can we play a game or something" Sa hon utan att ens tänkt på att han låg över mej och vi kysstes.

"Safaa, can't you see that we are in the middle of something" Sa Zayn lite irreterat och flyttade på sej.

"Sorry... I have missed you alot" Sa hon besviket och gick iväg med blicken ner i marken.

"Zayn" Sa jag surt och slog till honom lätt på armen.

Han kollade på mej och himlade med ögonen. Jag log ett litet fli och ställde mej upp. Safaa var halvägs upp i trappan och jag sprang i kapp henne.

"Ofcourse we can play a game with you" Sa jag och hon vände sej om.

"Really" Sa hon glatt.

"Yeah, right Zayn" Sa jag och kollade bak mot sängen.

"Yeah" Sa han och log.

Hon skrek till av lycka och sprang upp. Zayn slog till min rumpa och jag fnittrade till innan vi gick upp.

Waliyha satt och framför tv:n och Safaa kom springandes med en kortlek i handen. Safaa stängde av tv:n och va satte oss i en ring. Waliyha himlade med ögonen, men jag tror att hon tyckte det var mysigt att sitta och spela kort med sin storebror och lillasyster.

"I wanna be with Sandra" Sa Safaa och puttade bort Zayn.

Jag skrattade och hjälpte henne att få bort Zayn. Han skrattade han också och satte sej brevid Waliyha.

---

Vi är verkligen as ledsna att det tagit en sån lång tid ! Men Sandra var borta hela helgen och en kompis till mej har mått lite dåligt, så jag har inte heller haft tid till att skriva. Sen har båda haft mycket i plugget, massa labbrapporter, svenska läxor, so arbe, Sandra har sjukt mycket med sin franska, osv osv. Skit tråkigt men det måste gå före. Sen har vi tränat och sånt. Så det var väll våran lilla ursäkt :) Imorn kommer iallafall upp ett kapitel för vi slutar tidigare och jag ska ändå vara barnvakt :)

Nu till kapitlet då :) Vad är det som händer mellan Jenny och Niall ? Gjorde han rätt eller fel ? Vad tror ni kommer att hända ? Vad vill ni ska hända ? skulle vara kul om ni kommenterade :) Kapitlet kommer att vara uppdelad i två eller tre delar, för att det är så mycket som ska hända "Nu på kvällen" det där med rättsalen och deras lilla bråk och med Zayn och Sandra :) Men vi har mycket plannerat, så då får det bli så :)

Haha vi förväntar oss hela tiden att det ska vara fullt med kommentarer om våran sopiga uppdatering osv, men ni överaskar oss hela tiden och vi blir verkligen super duper glada :))

Braa! längtar till nästa del :)

Vad taskigt av Niall... :O Men GRYMT BRA SKRIVET!:D Som vanligt alltså ^^

http://moabestarodin.devote.se/ http://www.blogresponse.com/moamalik FRÅGA NÅGOT PÅ MIN BLOGRESPONS OCH DU VINNER EN KOSSA.

Åhhhh ni är så duktigt! Men tycker inte niall ska åka ifrån :o fast man förstår ju att han vill träfa sin familj. Åhhhhhh ni är så grymma jag döööör :) och att era kapitel är så långa är bara ett plus :') fortsätt som ni gööööör längtar massor till nästa kkapitel :D pussss xx

Jag ÄLSKADE det när niall kollade på fotot och man fick höra vad de hade sagt, kändes så verkligt så jag rös:) vilket grymt kapitel, att ni orkar skriva så låååånga;)